Stöten

Framme! Massa snö här, kallt och blåser. Det råder lavinfara här, varningarna som går ut är av graden fyra. Vägen hit var fantastisk, kalfjäll och gnistrande snö i vintersolen. Väl framme visade det sig att incheckningen inte alls är 12.00 utan 15.00. Men vi tog det lite lugnt, åt, läste på lite om området och planerade veckan. Backarna är mindre än jag minns dem från när jag var här som barn. En aning besviken men vi får väl se vad jag tycker i morgon när jag ska åka ner för dem. Det känns lite i magen när jag tänker på det. Det var länge sedan jag åkte utför och backarna ser väldigt branta ut.

När vi fått tillträde till lägenheten så klädde jag om, vallade mina madshus med blå extra , tog stavar och skidor under armen och hittade längdåkningspåret. Det började med 1300 meters uppförsbacke, en god uppvärmning och sedan var det 1700 meters nedförsbacke! Tjohooo, hej vad det gick i backen. Jag satte mig strategiskt i en snödriva för att känna efter om det gjorde ont att bromsa så om det skulle gå över styr. Det var fullt acceptabelt, tre lager tyg och så naturlig vaddering gav önskad effekt till måttlig smärta.

Här kommer några bilder från lägenheten vi hyr i veckan.


Idag har vi hälsat på morfar på vägen hit, han ligger på sjukhemmet i Vansbro och vill att vår Herre ska komma och hämta honom. Varje morgon ser han frågande mot dörren för att se om det är döden som kommer, men än så länge är det bara sköterskor med toppiga bröst. Det var tydligen näst bäst och dög tills vidare menade han. Men han vill verkligen inte vara med mer och jag förstår honom. Skelettcancer är ett skit. Han får mycket morfin så han har inte ont längre men att ligga i sängen och inte kunna varken äta eller ta sig för något passar inte honom. Han är en aktiv, intellektuell och varje sammanhang blev festligt när han kom.
Idag var han förvirrad, mager och själsligt ihålig.