Utsikt

Pratade med min bror tidigare idag, vi bestämde att ta en fika efter jobbet. Det här kan nog bli bra, jag kan nog till och med se fram mot att bo inom samma riktnummerområde som honom. Att man ska vara en sådan inbiten bakåtsträvare att det ska ta flera dagar att vänja sig vid tanken. Konservativ är jag.


En annan nyhet som drittlade in i går. Mötte ett ex på torget som har flyttat från stan för flera år sedan. Kul, visste inte att han var i sta'n, han brukar höra av sig för en fika och uppdatering. Det var inte nyheten, nyheten var att han har flyttat hit igen. Och börjat jobba på sitt gamla jobb. Se där, se där. Nu börjar det kännas lite trångt tycker jag. Men jag vänjer mig, mitt konservativa sinne behöver blott ett par dagar för att anpassa sig.


Det är så märkligt, männskors dynamiska dualism. När det är som osäkrast, besvärligast och katastrofsignalerna duggar tätt. Då, när människan behöver en hand, en famn, ett vänligt ord. Då är hon som otrevligast, snäser, skäller och projicerar sina egna tillkortakommanden.


Hennes vänner behöver en god portion tålamod och en dedikerad kärlek för att kunna och vilja se igenom och möta med värme och omsorg.