En dunst

av kvällsångest som dansar in efter midnatt.

Märkligt att det dyker upp så där sporadiskt. Kanske månatligheten som är på tur.

Kanske för att jag mötte en kollega som hänsynslöst slungade ett nytt inte allt för litet arbetsproblem i ansiktet på mig när jag i min semesters ro och mentala dvala på morgonkvisten var på väg ner i gymmet. Inget som vållar stora problem egentligen, snarare något som ger andra möjligheter än beräknat. Det här kan nog bli bra. Men det kommer att kräva mera arbete än beräknat. Och tid är något jag börjar få väldigt ont om.