Dagen innan

I morgon inleds konferens nummer två. Ska bli riktigt roligt, när det väl är i gång. Nu är jag mest bara trött, trött och less. Jag har säkert glömt något, tappat bort någon eller missat någon vesäntlig detalj.

Fast det är ok ändå. Inget som inte går att fixa på plats. Men jag tycker just nu inte att det här är särskilt roligt. Bristen på uppbackning känns. Var gång som jag möter representanter från styrande rådet så blir jag uppriktigt besviken. Vill de eller vill de inte genomföra sina idéer? Att bara initiera dem och sedan inte följa upp det känns så tomt. Jag känner mig ensam.

Vi känner oss alla ensamma, inte bara jag utan alla kollegorna står i samma ekande rymd och med ljusår av tomma kommunala plånböcker mellan våra respektive planeter. Styrande rådet menar att vi måste hålla ihop. Vi skäms för att vi får tigga oss till resorna till grannplaneten, för utan resor blir vi stämplade som ointresserade och oambitiösa. Utan långtidsplan så byggs inga varaktiga relationer. Ett år i taget ger ingen stabil bas.

Jag skriver inte främst i egen sak utan i mina kollegors. Jag är gynnad, jag behöver inte tigga, jag behöver bara motivera. Men ojämlikheten bygger hinder i sig. Man vill ju inte lägga sten på börda eller komma med plumpa förslag då situationen är svår och kollegan knappt orkar uppbringa egen motivation efter år av motgångar, tjatande och bönande om att få utöva sin profession så som vi är av lagen ålagda.

Nej, kära bror, det här var inget roligt att läsa.