Rörigt

i huvudet.

En massa stök. Saker som känns igen sedan tidigare som ger utslag på katastofbarometern. Ungen halvvägs på med skorna och jag ber henne lugna sig. Men hon lugnar sig inte den här gången för jag bad henne lugna sig allt för många gånger utan att det gav bra resultat. Så nu sitter jag med en otålig unge som tjatar om än det ena, än det andra. Ger mig ingen ro att sova.

Men jag vet vad det beror på, jag lyssnade inte sist och till slut så tog hon sina saker och promerade resolut ut genom dörren och bosatte sig i trägården utanför tills jag hade ställt i ordning ett rum där hon kunde bo. Att be henne hållas och sova på sin madrass i vardagsrummet utifrån allt lamare ursäkter sitter tydligen hårt och jag måste återvinna förtroendet. En egen säng, lekhörn för sakerna och ett pysselbord. Och tid att leka med henne. Den tiden som skulle komma sedan som jag sa. En annan dag. Lite senare idag. Kanske senare. Inte nu.

Nu hjälper inga ursäkter, nu slår tjatet till med full kraft direkt. Inget tålamod, ingen förvarning. Katastroflarmet går av direkt. Lika bra att ta ungen i knät och lyssna på allt hon har att säga, alla förebråelser, alla frågor och all oro.