Förrut
Jag brukade någon gång ibland skicka kort till Rita, farmor eller mamma. Bara en rad om att allt är lugnt och vad jag gör just nu. Det var enda gången som jag begagnade mig av snigelposten. Inte mycket men om jag hittade ett kort som jag tyckte om så köpte jag det, frankerade och plitade lite och la det på lådan med förvissningen om att nästa dag så skulle någon av mina damer bli glad.
Inget särskilt, inget påkostat, verkligen bara en tanke.
Det där saknar jag, att kunna skicka de där korten. Det är som att göra sig av med en gammal vana. Plötsligt så tar man upp vanan igen utan att riktigt tänka sig för, det faller bara så bra in i rytmen.
Jag försöker vänja mig vid att nu är det bara mamma som blir glad åt korten. De andra två behöver inte postverkets tjänster längre. Tanken går fram ändå.
Det är ett drygt år sedan Rita lämnade jordelivet och sex månader sedan för farmors del. Men jag är van att de ska finnas där. Inte dagligdags men alltid väldigt nära. Åratal av vana håller i sig. Hur länge vet jag inte.
Just nu saknar jag allt det där som var så tryggt.
0 Comments:
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home