Som Gollum

Jag sitter här och känner likhet med Gullum.

Jag sitter också på stenen, glad åt min fisk. Mätt, varm och med en livsuppgift. Men människorna petar på mig, ibland med pinne. Ibland som om jag inte hörde. De förstår inte. Jag glor.

Beroende av mig, utan möjlighet att köra bort. Lite skrämmande men bättre nära och ge en känsla av insikt än avlägset man inte kan skilja fiende från vän. Trixy and false.

Ful, väldigt ful, men söt om jag försöker.
Kan förstå men kan inte bli förstådd. Så långt har deformeringen gått. Förvanskad av ensamhet och introvert av besvikelse och bitterhet.

Misstänkt och misstänksam, jag gör i stort sett inget som är fel men det garanterar inte att jag gör rätt. Vad vet de om vad jag gör? Vad vet de, alls?

I ett eget rum, med väg utanför. Jag ser dem passera, fort och på väg. Jag glor.

Försvarar. Attackerar.
Jag bara sitter här. Du bara går förbi.

My precious...

Vi trivs här. Vi vill inte ha det annorlunda. Vi tar hand om älskade, vi tillsammans.

*skrattar*