I ärlighetens namn

Både ilska, förälskelse, sinnlighet och njutning i naturen. Lite mer än vanligt bara.

Helgen bjöd på de mest spektakulära visuella upplevelser. Basala och utan stunns för andra. En i det närmste religiös upplevelse för mig. Sällskapet rogivande och tryggt och sinnen öppna för glittrande tusentals nyanser och det tysta ursinne som drev berggrunden ur vattnet och skapade en klippvägg som störtar rakt ner i kallt, klart vatten som inte döljer bottens branta lutning ner i djupet.

Jättar, sedan länge ur tiden, vars skallar skymtar i djupet. Stora, kala, runda. Sjöns krafter har smekt bort varje av livet (och kanske någon annan illasinnad jätte med klubba) skapad ojämnhet. Och i gravens vila på botten råder tystnad, stillhet och absolut frid. Varje jätte med eget namn och egen livshistoria, egen grav där i djupet.

Fantasin retas att se mer än ögat tillåter. Älvor som dansar, oberörda av vår närvaro och slott och glimmande salar som maskeras med mossa och träd. Där trollen huserar och folk är sådant otyg som helst drivas undan.

Trolldrottningen undar sjöns botten som gav oss trolldryck och vingar. Grodan som utan huvud fick evigt liv och svarta ormar som älskar, slingrar och flyr.

Jag ska spara den upplevelsen för att hitta dit igen. Som en karta till fridsamhetens rum. Där sinnena är öppna och sällskapet är tryggt.