Förlåt

Att få förlåtelse för sina misslyckande, sitt oförstånd och sina tillkortakommanden och bli fri. Det är en del som ger oss frid och ro att fokusera på det vi vill göra och uppnå i tillvaron.

Men vem kan ge förlåtelse, Gud, jo, så är det ju. Men vi andra då? Hur gör man när man ger förlåtelse? Att be om det kan nog de flesta men hur uttrycker man att man ger den. Att mässa med basröst om 'att dina synder är dig förlåtna' funkar bara om man har vit krage och en massa poäng i Ladok.

Häromdagen så fick jag anledning att be om förlåtelse, jag menade det uppriktigt för jag hade betett mig på ett vis som sårat och ställt en nära person i en underlig situation, fast det begrep ju inte jag då. Svaret jag fick var, 'det är ok, tills nästa gång'.

Hm, vad betyder det? Förlåten kände jag mig inte, bara kontrollerad och misstrodd och utan möjligheter att gå rakryggad därifrån. Kört är väl en rimlig sammanfattning av läget.

Då jag har en riklig mängd bakgrundsinformation så förstår jag situationen. Där av kan jag lämna den till ett antal medvetna val i hur jag ska hantera den, mina skuldkänslor och personen. Nu till min fundering.

Att be om förlåtelse kan man lära sig, känslan, djupet och betydelsen kan vi inse oss efter hand allt eftersom erfarenheten kommer. Vi lär våra barn att säga förlåt när de smackat till en annan unge. Men hur lär man sig att förlåta? Att förlåta sig själv och andra? Hur gör man för att verkligen släppa taget om den här frågan som trots allt ändå erbjuder en viss makt över den andra? För att andra gör fel ger ju ett visst övertag, dock ett övertag som skapar osäkerhet, rädsla och en stagnation i relationen. Spelplanen blir allt mindre och luften allt mer kvav. Reglerna allt mer komplicerade och godtyckliga och konflikten allt mer trasslig.

Hit kom jag idag. Nu väntar tandborsten och välgörande sömn.