Så öppna

upp ett fönster, slå upp din dörr.

Det är så tomt här och jag önskar att det fanns något jag kunde göra.
Jag fryser och tänker, att det borde jag nog framföra.

Fastän jag vet att det inte är för gott.
Låter jag tiden rinna vidare och tar ännu en nitlott.

Tomt och tyst, drömmen satt i karantän.
Under tiden försöker jag att vara tyst, rar och vän.

Tro inte att tystnad är hälsan tiger still.
För det är bara en tid då jag känner efter vad jag vill.

Dit jag vill och var jag går.
Utmana inte, det kan ju bli ett sår.
Snart stundar sol, det doftar vår.
Drivet ut och upp är riktningen som rår.

Abstinens

Jag tror att det är abstinens.

Irritabel, småilsk och gnällig.

Abstinens! Träningsabstinens, jag har inte tränat på fem dagar och jag håller på att bli knepig i huvudet. Men jag kan inte, jag är för sjuk.

Fortfarande med ostkupa på huvudet. Förtvinande muskler...jag kommer se ut som en döende fågelunge snart.

Det är märkligt hur väl mitt humör följer årstiderna, när man skriver små anteckningar så här år ut och år in så kan man gå tillbaka, ganska så exakt ett år och se vad man skrev då. Humöret är skrämmande likt det som jag upplever nu. Då löste jag det på ett vis, vilket är precis det som jag funderar på som lösning nu också. Dock ska jag nog prova lite annat först den här gången.

Tappat fart. Knappt energi till styrfart och det är så frustrerande. Så mycket som jag vill ta tag i.

Ropa inte

hej än, jag är på bättringsvägen och kommer troligen att överleva det här. Så ingen anledning att kontakta grävmaskinisten och börja dela upp mina tillhörigheter. Gamarna må kretsa över mig än men det är bara tillfälligt.

Snart kommer jag att kräva lek, fest och underhållning igen.

PARTY!!!

Klagan!

Nu ska jag jämra mig lite. Jag har någon slags halvförkylning, lite snuva, stundvis ont i huvudet, ont i halsen, svårt att svälja. Ont i bröstet, idag också, det är en smula oroande numera. Det som inte är på halvfart är tröttheten, jag är så trött att jag inte orkar ta mig för knappt något, jag sitter och slötittar på aftonbladet.se och MTV och bara orkar inte. Gick bort till centrum förut för att jag hade en idé om kvällsmat, på vägen dit kändes det ganska bra, inne i centrum kom svettningarna och sedan tröttheten. När jag kom tillbaka hem kom tårarna och jag bestämde mig för att i alla fall äta ordentligt. Man blir inte piggare av att svälta. Jag fick tag på det jag ville ha i affären, med engagemanget rann ur. Jag ska göra klart det jag tänkte mig innan J kommer hem, men just nu vill jag bara sitta här med min varma koppen med räksoppa och se ömklig och ihålig ut.

Jag vill bli frisk nu. Massa idéer som jag vill realisera när jag kommer tillbaka till jobbet.

Kom hem och ta hand om mig!

Frustrerande

Jag har massor med idéer som jag skulle vilja sätta fart med och en hel del saker som jag så himla gärna skulle vilja få gjort. Men jag orkar inte, sitter fortfarande i morgonkläder, har visserligen duschat och svettas och får hjärtklappning när jag rör på mig, fryser när jag sitter still, täcket känns för obekvämt och jag har en tennisboll i halsen som inte vill röra sig varken upp eller ner. Ok, det ÄR en högst ordinär förkylning men det känns som sista stadiet av ebola.

Jag tänker knata ut en sväng ändå. Kanske kommer jag tillbaka, troligen inte. Kaninerna utanför knuten kommer vädra svagt byte och attackera i formerad grupp. Onda, onda kaniner.

Jag ska i alla fall ut men nu börjar det snöa allt mer, jag vill att älskade ska komma hem nu och hålla om mig. Det är tråkigt och ensamt här.

Tisdag

Nöjd med gårdagens prestationer, fick ordentligt gjort på jobbet, ett två timmars träningspass. Doch har jag INGEN träningsvärk idag, hur kan 10 000 meters rodd INTE ge det? Jag känner mig lurad. Stiftade närmare bekantskap med min favoritsadist, blir nog ett givande utbyte, det känner jag på mig.

Jag inser allt mer att jag nog har ett visst mått av underliggande stress. Den thriller som går i skallen på nätterna börjar gå mig på nerverna, jag längar efter morgonen från första uppvaknandet ca en timme efter att jag somnat. Så om jag blir något galnare än vanligt så är det därför.

Nej, jag mår inte dåligt, men jag har lite röriga nätter när jag sover ensam. Jag längtar efter att få sova en hel natt bredvid min älskade och vakna utan känslan att vara helt trött i hjärnan.