Förlåt

Att få förlåtelse för sina misslyckande, sitt oförstånd och sina tillkortakommanden och bli fri. Det är en del som ger oss frid och ro att fokusera på det vi vill göra och uppnå i tillvaron.

Men vem kan ge förlåtelse, Gud, jo, så är det ju. Men vi andra då? Hur gör man när man ger förlåtelse? Att be om det kan nog de flesta men hur uttrycker man att man ger den. Att mässa med basröst om 'att dina synder är dig förlåtna' funkar bara om man har vit krage och en massa poäng i Ladok.

Häromdagen så fick jag anledning att be om förlåtelse, jag menade det uppriktigt för jag hade betett mig på ett vis som sårat och ställt en nära person i en underlig situation, fast det begrep ju inte jag då. Svaret jag fick var, 'det är ok, tills nästa gång'.

Hm, vad betyder det? Förlåten kände jag mig inte, bara kontrollerad och misstrodd och utan möjligheter att gå rakryggad därifrån. Kört är väl en rimlig sammanfattning av läget.

Då jag har en riklig mängd bakgrundsinformation så förstår jag situationen. Där av kan jag lämna den till ett antal medvetna val i hur jag ska hantera den, mina skuldkänslor och personen. Nu till min fundering.

Att be om förlåtelse kan man lära sig, känslan, djupet och betydelsen kan vi inse oss efter hand allt eftersom erfarenheten kommer. Vi lär våra barn att säga förlåt när de smackat till en annan unge. Men hur lär man sig att förlåta? Att förlåta sig själv och andra? Hur gör man för att verkligen släppa taget om den här frågan som trots allt ändå erbjuder en viss makt över den andra? För att andra gör fel ger ju ett visst övertag, dock ett övertag som skapar osäkerhet, rädsla och en stagnation i relationen. Spelplanen blir allt mindre och luften allt mer kvav. Reglerna allt mer komplicerade och godtyckliga och konflikten allt mer trasslig.

Hit kom jag idag. Nu väntar tandborsten och välgörande sömn.

Rekord

Dagens distansträning kan knappt räknas då det var 10-12 sekundmeters medvind alternativt sidvind och bara lite motvind.

Åtta mil avklarat på 2.10, knappt så det räknas som träning. Jag tog i hela vägen för det var så skoj med farten. Slät raksträcka, 50 km/h och ökande. Då är cykling riktgt roligt. Rekord på sträckan men förrutsättningarna leder tankarna i det närmaste till fusk.

Nu blir det två dagar med vila inför långdist. träning på torsdag. Måste hitta en mental strategi för att inte bli så uttråkad att jag bli konstig.

Jag älskar asfalt, slät, fin, doftande asfalt.
Jag älskar rapsfält, gula, blommande, helande rapsfält.
Jag älskar syrén, doft av himlen och färg av dina ögon.

Närhet, respekt, längtan.

Trött

Det blixtrar i ögonvrån av tröttheten och stress sedan några dagar tillbaka. Först trodde jag att det hade blivit fel på el-nätet men det är nog bara jag.

Hela jag är skev och jag vill bara sova. Länge.

Vill ut.

Andas frisk luft. Sova länge i ett tält och vakna av att kaffet serveras på en klippa vid sjön.

82, 58, 2:46

km, max fart km/h, tid.

Inte helt nöjd.

Hittade flyt ett tag. Men det var långt idag. Min cykel låter lite under en viss påfrestening på tramporna, som två kåta småfåglar i ett buskage. Måste få det åtgärdat snarast, det stör koncentrationen.

Söndag

Idag har jag anmält mig till Vansbrosimmet! 8 juli ska jag kava 3 km i kallt vatten. Så glad, det ska bli jätteskoj!

Ett mål till helt enkelt.

Jag är på väg hem nu, efter en helt underbar helg. Nåja, jag åker hem lunchtid söndag så att jag hinner träna några timmar idag, hoppas på att kunna få ihop en tio mil idag. Kalla mig nördig om du vill. Helgen bjöd på massa tok, bus och skoj. Med bästaste lekkamraten, jag är så lycklig. Gröna Lunds nya attraktion kvasten är snygg att se och det ilar roligt i magen men är annars ganska tam. Vi åktemassor, bland annat jetline, lustiga huset och spökhuset, som var bäst, otäckast och jag skrattade och skrek som en barnunge. Adrenalinsstinn! Lycka!

Festen igår kom vi sent till, ca 23.00 gled vi in och tog plats i sällskapet, himla skoj party, trevliga människor och jag tror att jag fann en vän. En lekkamrat att hitta på bus med! Jag ser verkligen fram emot att lära känna henne.

Fyrahugget kom vi hem, det var lite tungt att klafsa upp idag vid tio, jag har en mild huvudvärk och är märkbart sugen på pizza. Det blir nog dagens lunch innan jag ska ut och trampa. Massor med energi!

Övriga kommentarer, jag börjar se ut som hulken, mina tidigare slanka smala axlar är rejält muskulösa och min tidigare flickiga heroine-chick-figur är väck. Jag är snyggare nu. Men man kan inte använda hur tunna axelband som helst, det ser löjligt ut. Dessutom sitter mina dräktjackor stramt som korvskinn över axlarna. Byxorna vill inte riktigt hänga fritt över låren heller utan markerar muskelgrupperna med all tydlighet. Dags att rensa i garderoben igen och försöka hitta någon dräktbärande kvinna i stl 36 som vill ha lite kläder. Förra överlämningen till kusin-frun togs emot med stor glädje, roligt när det kommer till nytta för någon annan.

Nu är jag snart framme i Linköping och jag är så hungrig. Jag ska ringa beställa pizza när jag är nere på stationen så är den klar när jag kommer fram. It's good to be me.

Fredag

Äntligen fredag, trots att det varit en kort vecka så är jag trött. Sitter på tåget, blir borta över helgen och i sätet på ett skakande tåg är ett bra ställe att funderar på tillvaron. Inser att helgen måste gå till vila, omsorg, mys och ladda batterierna. Bli frisk.

Jag tror att helgen får dedikeras till att äta glass, prata med varandra och kramas.

Innan jag åkte hemifrån stod jag i hallen och tittade på löparskorna och tog ett aktivt beslut att lämna dem hemma. Kändes märkligt, att inte kunna ifall jag skulle vilja springa, hela helgen! Fast å andra sidan så är det ju ändå dags att köpa nya...

Jag saknar många just nu, en del mer än andra men det har varit väldigt skönt att kunna umgås i grupp utan att behöva vara aktiv själv. Bara sitta på någon skön plats och följa med i konversationen, bli kramad, pillad i nacken och få godsaker instoppade i munnen. Jag får så mycket omsorg, jag ska försöka bli bättre på att ge också.

I helgen är massa skoj planerat, fest och Gröna lund, fika med vän. Till det massa fint solsken. Och glass.

Kväll.

Roxen runt, distans 75 km, max 55km/h, medel 30 km/h. Kallt.

Nöjd, inget ont, men trött i benen sedan igår.

Jisses vad det är roligt att fara fram över asfasten och bara pumpa runt tramporna och känna hur farten bara ökar. Ren njutning.

Ute känner jag mig frisk, bara snorig men man kan snyta sig i farten, oftast går det bra. Började förstås planera för en del långa turer när förkylningen gett med sig, det känns så himla skoj att kunna bedrifta sig ordentligt. Vill se vad sommarens maxprestationer innebär.

Några projekt är redan spikade, klipplöp längs med Omberg till exempel. Springa i strandkanten så när vattenbrynet som möjligt. Låter romantiskt, men där finns inga sandstränder, bara klippa, mer eller mindre vertikal. 15 km från start till mål. Det kommer inkludera långa simpass. Det är bara att hänga på om man känner för en utmaning.

Ett annat är Vätternrundan som börjar se allt längre ut ju närmare det kryper. Eller ja, krypa har blivit gå och nästan joggande. Dags att prioritera sin tid och sina resurser till mer träning.

Jag vill ha sommar, jag vill känna mig stark och vältrimmad!!! Nu känner jag mig mest som en slemförpackad sill med MS.

Hmpf

Jag känner mig försmådd.

Förkylningen ger inte med sig och jag skulle vilja kapa av min värkande skalle och gräva ner den i närmaste rabatt.

Jag vill cykla, springa, backträna, intervallträna, jag vill utforska kombiträningens fördelar. Jag vill andas frisk luft!

Jag vill få tillbaka den kvittrande glädjen i kroppen och inte vakna på morgonen och se ut som jag hade legat död i ett träsk med råttorna gnagande på mig i ett par veckor.

Ses så förkylningen, ut med dig!