Tisdag

En helt vanlig tisdag. En lång mörk vinter som lockat med vår flera gånger men blåst oss på konfekten med råge. För nu, nu jäsingens banan är det vinter, snö och is och jättehalt att cykla i sta'n!

Men det är som om något håller på att hända, kosan vänder. Sociala evenemang lockar!

De flesta vännerna har fyllt sin TP-tårta med vuxenpoäng. Sex små tårtbitar som ska in i tårtan, det finns så många olika att välja på. Bil, bolån, sambo, äktenskap, examen, kvällskurs för din egen skull, fast anställning? Just pick your choice, please.

Den slutgiltiga knorren på vintern lockar fram planerna för våren och längtan efter vännerna som setts sparsamt i vinter. Vi har jobbat, det har vi gjort allihop. Spridda över stor yta orkar man inte valla ihop flocken så ofta, men så har kanske behovet inte varit lika stort heller. Vi är vuxna och gänget fyller annan funktion. Vi har börjat samla medelålderspoäng, om än inte i större mängd. Men långsamt och säkert.

Idag fyllde jag på ego-karman, jag gick och tog en lång manikyr, det finns kort också, bara 60 minuter. Men inga häftiga färger, inga förlängningar. Bara prydligt, och det kändes skönt, bara väldigt skönt att rå om sig själv. Massagen är underbar och ger rysningar ända uppe mot bakhuvudet och jag njöt. För det är gott och skönt att få bara ta emot ibland.

Alla sätt

Alla sätt är bra utom de tråkiga. Så sa hon. Morfars kusin. Det ska jag ta till mig, det finns så mycket att lära sig och det finns så många att möta

Avsked och sorg tär och äter på kraften. Begravningar är ingen rolig tillställning även om det var väldigt skoj att prata barndomsminnen med mina kusiner. Tänk så mycket tok vi hittade på. Tältade, red, cyklade till butiken för att köpa glass...åtta km bort! Tydligen det längsta en av kusinerna någonsin cyklat.

Men det här med avsked och begravning, man blir så trött efteråt. Alla känslor, anspänning, värdighet och respekt för den framlidna gjorde att mitt huvud blev trött, eller om det är själen som är trött. Jag vet inte. Orken har varit mycket sparsamt portionerad hela helgen och minnet är lite sporadiskt påslaget, namn, händelser och planer singlar runt som vita korn i en skakad snöglob.

Jag orkar inte lyssna på en förklaring eller förstå en beskrivning av något. Öronen hör men låter ljudet glida förbi utan kontakt. Men ändå känns det skönt. Skönt att det är över. Cancer är en otäck företeelse som jag inte önskar någon, långsamt går det också.

Jag vet att det finns snabba och elaka cancerarter men för den det drabbar och närstående så är varje minut lång och stadiga steg mot förtvining och urholkning. Som klor som river ur livet ur kroppen och sedan stoppar tillbaka dött material som ruttnar i hålorna.

Jag behöver vila just nu, mår ganska bra men har en ganska påfrestande och inte alltid behaglig process som pågår under ytan. Ha lite tålamod med mig är du snäll.