Backlash

Som champagne som man droppar en treo i...skör som 3000-årig pergament.
Rasande, arg, ledsen, sårad. Euforisk. Som hjärtat på metaamfetamin.
Kvinnlig? Om du vill se det så. Passion. Så mycket mer.

Förlåt mig.

Förlåt.

Jag älskar dig.

Kväll

Nu ska jag dricka en kopp te och sedan gå och lägga mig. Jag har packat träningsväska till i morgon, känns bra att ha lugn nog att planera sådant och ha det att se fram emot. Att spinninginstruktören är en vacker sadist har inget med saken att göra. Men jag log hela passet, ett pass som var det särklass jävligaste jag varit med om.

Att ha saker att se fram emot är nog något som jag tänker vara mer nogrann med, låter fånigt lätt eller hur?

Men se det är det inte nödvändigtvis. Att planera in sina åtaganden och plikter gör man ju per automatik för så gör man ju. Men evenemang att se fram emot är det glest med i almanackan, även om de finns. Jag måste helt enkelt planera in en sak om dagen som jag ser fram emot, enkelt eller hur? Känns inte som en uppoffring direkt men allt för lätt att glömma.

Mot ny rolig vecka!

Söndag

Höst.

Löven faller gula utanför fönstret.

Jag har fallit färdigt. Jag har sett vad som betyder något och att det är dags att bevara det som är värt att bevaras.

Dags att börja arbeta för att komma dit jag vill.

Fredag

Ensam hemma för första gången sedan jag flyttade in här.

En fredagkväll går fort med städning, slösurfa, tryfflar, trevliga samtal över icq, lång dusch.

Inredningen får ytterligare omsorg, det får jag med. Jag trivs här.

Men jag trivs inte helt med ensamheten. Jag är inte konstruerad för ett liv i ensamhet. Jag tycker att bo ensam är behagligt men det är inte roligt, dynamiskt eller vidare utvecklande. Ganska enahanda tycker jag.

Jag ska ingenstans just nu. Inte just nu.

Men när förändingsenergin kommer och beslutsamheten infinner sig vet jag att tillvaron blir allt annat än beständig. Det är en tröst, en tillit till mig själv att det aldrig kommer att bli tråkigt, jag kan inte vara still så länge i taget. Rörligheten är min drog, jag skyr tristessen, att inte finna mål och mening och att andas dammig ångor. Strävan, sökandet efter annat, inte säkert bättre, mer eller fler men annat.

Sagt häromdagan
*tystnad*
-Fan, du, jag tror att jag är adrenalinpundare!
-*garv* Kom du på det NU?
-Ja, visste du det?
-Det vet ALLA!

Det är insikt det.

Nu blev det lördag.

Fast mark

Direktion. Mål. Riktning.

Nu vill jag.

Utan vilja, ingen kraft.

Nu finns jag.

Utan vilja, ingen anledning.

Den snuvetid nu kommer

Dagens första möten inställde på grund av sjukdom, inte min sjukdom, deras. Känns utmärkt, jag behövde verkligen lite planeringstid i stället. Ställa in fokuset lite.

Jag skuttade igång, bara för att inse att jag blir svett av att gå i trappan, det trycker över bröstkorgen och det är tungt att andas. Faen. Inte bli sjuk, inte bli sjuk. Inte tid med det ju.

Lutar mig tillbaka i stolen, funderar lite. Måste kontakta den och den, boka lokal, hitta konfliktmodell på engelska...

Vaknar sedan med ett ryck av att telefonen ringer. Väljer att inte svara för att jag känner mig för borta i huvudet. Nå, vem försöker jag lura. Lika bra att gå hem, jag gör ingen nytta här.

*hasar iväg över tröskeln*

I'll be back.

I

stort sett

så har jag ingen vana vid att inte nita folk som försöker sätta fast mig. Oavsett om det är handbojor, rep eller annat.

Blåmärken mina vänner?

Jag hävdar att jag vann.

Omen

Osympatisk
Oempatisk
Ovänlig

Bra.

Popularitet är så flyktigt.

Igår frasade det i hjärnan, hakan föll och musklernas styrning i nedre halvan av ansiktet försvann. Jag tänkte att "nu dör jag", det gjorde jag inte. Det blev ett tomrum fullt av kristaller som sakta singlade ner och skapade en perfekt is av miljoner små prismor. Kristallen frös vågorna till sega dyningar och därunder stannar jag. Där världen är långsam och ingen når fram. Där solens strålar bara syns mitt på dagen och tomrummet efter mörkret känns besvärligare att hantera än ett ständigt mörker och dvala.

Jag kommer ut, jag hittar hem igen men jag har lite att göra först.

Rörigt

i huvudet.

En massa stök. Saker som känns igen sedan tidigare som ger utslag på katastofbarometern. Ungen halvvägs på med skorna och jag ber henne lugna sig. Men hon lugnar sig inte den här gången för jag bad henne lugna sig allt för många gånger utan att det gav bra resultat. Så nu sitter jag med en otålig unge som tjatar om än det ena, än det andra. Ger mig ingen ro att sova.

Men jag vet vad det beror på, jag lyssnade inte sist och till slut så tog hon sina saker och promerade resolut ut genom dörren och bosatte sig i trägården utanför tills jag hade ställt i ordning ett rum där hon kunde bo. Att be henne hållas och sova på sin madrass i vardagsrummet utifrån allt lamare ursäkter sitter tydligen hårt och jag måste återvinna förtroendet. En egen säng, lekhörn för sakerna och ett pysselbord. Och tid att leka med henne. Den tiden som skulle komma sedan som jag sa. En annan dag. Lite senare idag. Kanske senare. Inte nu.

Nu hjälper inga ursäkter, nu slår tjatet till med full kraft direkt. Inget tålamod, ingen förvarning. Katastroflarmet går av direkt. Lika bra att ta ungen i knät och lyssna på allt hon har att säga, alla förebråelser, alla frågor och all oro.

Utmattad

Som ett tomt skal kom jag hem.
Nu är magen full med mat, huvudet ganska tyst.
Benen så tunga.
Skön stol och skönt att vara hemma.

Nu ska jag ringla ihop mig i sängen och krama Dino. Han förstår mig och lyssnar när jag har något att berätta. Fast han berättar tråkiga sagor det gör inget jag gillar honom som han är.

Tyst

Tystnad
Trötthet
Ansiktsmask
Tryffel
Te

Bra dag, bra team.

Nu är det tyst i huvudet. Men jag är trött så att axeln värker och magen hugger.

Jag ser fram emot morgondagen. Tre möten, en utbildning och till slut en ordentlig löprunda.

Sov gott.