Hur

i helvete kan man vara så fantastiskt självupptagen och egocentrerad.

Jag är arg, riktigt irriterad. På gränsen till föraktande. Äcklad.

*backar undan*

Varför? För att vissa beteenden uppfattar jag som så arrogant, nedvärderande att nackhåren reser sig. Så inkrökt och självömkande att livet självt faller offer för margialiseringens näve och minimialiserandes käftar.

Tycker jag.

Usch.

Det är ganska intensivt just nu, precis som jag antog att det skulle bli. Vilket bara är roligt om man inte har en förkylning i kroppen som stjäl ca 50% av arbetskapacietet och 85% av intelligensen. Det börjar rulla igång lite igen i huvudet men det går inte så fort och det känns lite rostigt och knaggligt.

Frammåt helgen räknar jag med att vara pigg och frisk och kunna ta igen en del av det jag har missat nu i vecka.

Läser en riktigt intressant bok nu, en antologi och det offentliga rummets utformning utifrån ett funktionalitets perspektiv och hur väl offentliga transportmedel är anpassat efter brukarna och deras behov. Det vidgar insikten om behov och vad som är öppet för kompromiss och inte.

Jag hinner inte läsa hela till föreläsningen, ett knappt dygn och drygt 300 sidor är tyvärr över min kapacitet, tänker ägna en stund åt den boken i helgen i stället. Roligt, vilsamt och stimulerande.

Men lördagen ska vigas åt familj och hem. Jag vill gärna hinna med ett par träningspass under helgen också. Om bara lungorna börjar fungera tillfredställande och hjärtat faller in i sin vanliga tunga lugna rytm och slutan flaxa och småskvätta på det där ojämna viset som det gör just nu.

På fredag ska jag på date! Det ska bli så roligt!
*fnissar förtjust*

Middag; förberedelser

Klippan hal,

är skön och sval.


Komsi lilla fishisen!

V�ren -05, �stersj�n.
Posted by Picasa

I ärlighetens namn

Både ilska, förälskelse, sinnlighet och njutning i naturen. Lite mer än vanligt bara.

Helgen bjöd på de mest spektakulära visuella upplevelser. Basala och utan stunns för andra. En i det närmste religiös upplevelse för mig. Sällskapet rogivande och tryggt och sinnen öppna för glittrande tusentals nyanser och det tysta ursinne som drev berggrunden ur vattnet och skapade en klippvägg som störtar rakt ner i kallt, klart vatten som inte döljer bottens branta lutning ner i djupet.

Jättar, sedan länge ur tiden, vars skallar skymtar i djupet. Stora, kala, runda. Sjöns krafter har smekt bort varje av livet (och kanske någon annan illasinnad jätte med klubba) skapad ojämnhet. Och i gravens vila på botten råder tystnad, stillhet och absolut frid. Varje jätte med eget namn och egen livshistoria, egen grav där i djupet.

Fantasin retas att se mer än ögat tillåter. Älvor som dansar, oberörda av vår närvaro och slott och glimmande salar som maskeras med mossa och träd. Där trollen huserar och folk är sådant otyg som helst drivas undan.

Trolldrottningen undar sjöns botten som gav oss trolldryck och vingar. Grodan som utan huvud fick evigt liv och svarta ormar som älskar, slingrar och flyr.

Jag ska spara den upplevelsen för att hitta dit igen. Som en karta till fridsamhetens rum. Där sinnena är öppna och sällskapet är tryggt.

Jag kan simma!

Jag har sedan jag slutade simskolan sagt att jag inte är så bra på att simma. Misstänker dock att det kanske inte handlade om bara teknik eller allmän förmåga utan styrka och kondition.

Idag simmade jag 1000 meter utan att egentligen känna av ansträngningen. Fort gick det också, som jag minns det tog det mer än 25 minuter att simma 1 km. Det var andra simturen den här sommaren.

Första simturen tilldrog sig i en mattsvart skogsjö under den varma perioden efter midsommar. Jag och en kär vän simmade till en liten sten en bra bit från badplatsen. Där möttes vi av den största och äckligaste spindel jag någonsin sett. Med hot om spindelattack o säkert hans äckelkompisar i trupp så enades vi om att vi nog kunde dela stenen med herr spindel i stället för att försöka jaga bort den. En mycket behaglig simtur var det i alla fall. Med paus för att gå upp och kissa... Ja, flickor gör det.

Jag ska nog försöka behålla min form och kraft. Man kan göra så mycket mer roliga saker då, vill aldrig mer bli utan reserver.

Jag är riktigt nöjd med mig. Jag tror att jag måste få en present.
I think I know just the one...

P� jakt!
Posted by Picasa

Oro

Frågan har kommit upp på allvar. Ska jag fortsätta att utveckla verksamheten eller ska jag försöka avsluta.

Känns fånigt, bara små fåniga beslut och den fåniga oron för att inte trivas. Tristess är mördande. Jag vill inte slösa bort tid på att vänta på att det ska mala färdigt i de politiska kvarnarna. Jag önskar att jag kunde se in i framtiden.

Fast, vad skulle egentligen förändras nästa år som inte har varit i år. Jag får helt enkelt ta redan på vilka möjligheter det finns i övrigt. Jag vill veta hur stora chanser jag har att få förverkliga min plan.

Rädd för att slösa bort en möjlighet men också rädd för att att få veta att jag saknar kapacitet.

Dvs att inte ens hårt arbete och fokus har möjlighet att ta mig dit jag vill. Jag är inte rädd för ansträngningen, jag är inte rädd för att ta i. Men jag är rädd att släppa för många andra möjligheter för at fokusera på ett mål och därmed misslyckas med allt.

Bara fånigt. Litet och fånigt.

Vita blommor
Posted by Picasa

Bra

Läser.

En historisk genomgång och överblick angånde genus, kön och könsroller inom akademiska studier. Hon är så briljant proffesor Hirdman.


Välskrivet. Smakfullt. Rakt, utan omskrivningar och ärligt.


Med ödmjukhet läser jag sida upp och sida ner och njuter av varje mening.


Jag måste få träffa henne någon gång. Minns fortfarande hur pinsamt glad jag blev när jag mailade henne angående en av hennes modeller (och uttryckte min beundran) och fick ett långt och utförligt svar.

Som varm honung. Lenande, lite starkt i halsen och ger mersmak.

Monday, monday.

En lång måndag. Lång på ett bra vis. Jag har hunnit med mycket och har tagit ett par viktiga beslut angående höstens planering.

Jag behöver ha en ganska rigorös planering angående när och vad som behöver göra dvs jobb och studier och när jag har fritid och vila.

Jag försöker att vara realistisk både gällande vad som är möjligt att göra för att inte låta möjligheterna glida iväg i onödan och realistisk med min egen energi för att få möjlighet att kunna njuta av tiden.

Det där sista är det svåraste. Att tillåta mig att ta så god hand om mig själv som jag möjligtvis kan och har förstånd till. Det är inte alltid den initiala impulsen och vanans beslut som är det som leder till uppbygglighet och restaurerande tillstånd.

Men som mitt eget barn ska vårdas ska jag vårda mig. En intention så god som någon.

Stillsamhetens lov och abstinens

Abstinens är väl att ta i, men jag mår inte lika bra om jag inte får min dagliga dos.

Det blir inget paddlande i helgen, tyvärr. Lite besviken men jag skyller på vädret.

Så därav så blir det nog ganska stillsamt. Jag ska ta hand om mig och löpträna ordentligt stället tänkte jag. Lite motion måste jag få, annars blir jag bäng.

I går tog jag på mig träningskläderna för att ta en välbehövlig runda löpning. Som vanligt börjar jag svettas innan jag ens kommit ur lägenheten. Det är allt jag behöver för att tro på att Pawlows teorier är sanningen om människans utvecklande av beteende.

Jag sprang i alla fall 200 meter innan mitt vänstra knä sa -Tar du ett steg till så säger jag upp mig med omedelbar verkan.

Fan.

Jaha, då blir det spinning i stället. Skonsamt och ofarligt, inte en lastbil så långt ögat når.

Nå, mot hälsokällan vid Tinnerbäcken!
*fanfar*

Utsikt

Pratade med min bror tidigare idag, vi bestämde att ta en fika efter jobbet. Det här kan nog bli bra, jag kan nog till och med se fram mot att bo inom samma riktnummerområde som honom. Att man ska vara en sådan inbiten bakåtsträvare att det ska ta flera dagar att vänja sig vid tanken. Konservativ är jag.


En annan nyhet som drittlade in i går. Mötte ett ex på torget som har flyttat från stan för flera år sedan. Kul, visste inte att han var i sta'n, han brukar höra av sig för en fika och uppdatering. Det var inte nyheten, nyheten var att han har flyttat hit igen. Och börjat jobba på sitt gamla jobb. Se där, se där. Nu börjar det kännas lite trångt tycker jag. Men jag vänjer mig, mitt konservativa sinne behöver blott ett par dagar för att anpassa sig.


Det är så märkligt, männskors dynamiska dualism. När det är som osäkrast, besvärligast och katastrofsignalerna duggar tätt. Då, när människan behöver en hand, en famn, ett vänligt ord. Då är hon som otrevligast, snäser, skäller och projicerar sina egna tillkortakommanden.


Hennes vänner behöver en god portion tålamod och en dedikerad kärlek för att kunna och vilja se igenom och möta med värme och omsorg.

Drömmar och längtan

Hade en synnerligen otrevlig dröm i natt om att bli piercad på ställen som jag inte alls vill bli piercad på. Bröstvårtorna och hårbotten är de ställen jag minns. Som bekant är jag vansinnigt rädd för nålar och det blir inte bättre när de är grova och mer som ståltråd utan spets. Hu, mår lite illa nu när jag återkallar minnet. Jag satt fast i en stol med bastanta armstöd och med grova stålrep virade runt mig. Jag var ganska svettig när jag vaknade.

Jag längtar verkligen efter att få dra igång nästa projekt. Jag vill lägga min energi på sådant som intresserar mig och som ger vidare intresse och väcker nyfikenhet. Jag är lite trött på att varje idé möts med - Ja men det blir svårt. Det där har vi redan gjort och det gick inget bra. Nej, det är inte fel på mina idéer, det är fel på kulturen där nedskärningarna har strypt varje uns av nytänkande och entusiasm. När varje avstamp präglas av eftergifter för att få lov att försöka förtrycks varje gnutta självkänsla som krävs för att utveckla verksamheter mot effektivitet och bättre kvalité.

Let's kick ass!!!

Bra morgon

På kontoret. Kom sent idag, vi tog sovmorgon och låg och myste och tittade på himlen och småslumrade i flera timmar. Så himla skönt. Krypa tätt intill och känna värmen och lugnet i vår egen kokong. Då är livet alldeles fantastiskt.

Nå, så nu sitter jag och lyssnar på radion och dricker ingefärsdricka. Det är relativt stillsamt.

Dagens hittils enda trauma var när jag inte hittade min filofax. Kvar på fik? Kvar på kontoret? VAR ÄR DEN??? Hittade den i väskan som vi hade när vi var i bortresta förra helgen. Inte har den väl legat där sedan dess? Jag måste ha lagt filofaxen ovanpå väskan och sedan har den glidit ner. Annars kommer den till bruk pinsamt sällan. Men jag kommer faktiskt ihåg min appointments numera så jag kanske inte tittat i den sedan dess. Dock har jag många kontaktuppgifter i den som jag inte vill tappa bort. Då kan jag verkligen gå hem och aldrig komma hit igen. För namnen kommer jag inte ihåg och deras telefonummer är verkligen bara ett virrvarr.

Många panikslagna tankar hann det bli innan jag hittade den. Jag måste nog dekorera den så att den syns mer. Kanske med glittrande stenar i olika rosa nyanser och bygga mönster. Möjligheterna är oändliga.

Fick veta att min bror ska flytta till sta'n. Blandade känslor. Men sta'n är ju tillräckligt stor för att man inte ska behöva klättra på varandra för det. Jag inser att det är min egen revirskänsla som morrar och att det här är mina jaktmarker.

Han är faktiskt ganska trevlig så det är inget personligt agg mot honom och jag är mycket nyfiken på hur det kommer påverka familjen att sista barnet flyttar hemifrån. Kan bli mycket bra men kan nog bli en del omställningar. Och sådana är ju sällan smärtfria. Det oroar lite.

Lilla mamma, det kan inte vara lätt för henne. Ska nog se till att bjuda henne på lunch i morgon.

Löpning och mat

Ett varv som en gasell på savannen och allt känns mycket bättre.


Nu har jag nog överträffat mig själv i köket. Marinad på rödvin, honung, citron, chili och annanasbitar. Mycket chili. Oxkött i cm-tjocka skivor. Tre timmars marinering. Snabb stekning på båda sidor. Hälla av marinaden och bryna upp annansen ihop med vattenkastanjer. Serveras med potatis och en stor bit årslagrad magré. Inte alls så otäckt faktiskt.

Nå, duscha och sova. Natti!



Mötte en vän som jag inte sett på några år idag och hon berättade en alldeles hårresande historia om hennes senaste år. Jag sög åt mig lite grand av hennes känsla och det gav en inte så liten oro och ångestresa. Att det kan bli så tokigt. Att man vid 30 års ålder håller på att dö av ren och skär olycklighet. Att kroppen i det närmaste bestämmer sig för att avliva sig själv genom att sluta sova och inte behålla mat.

Löpning och planer

Så, ett varv i löparspåret och man känner sig som människa igen. Man skulle nästan kunna ana att jag har ett litet behov.

Har inte sprungit på ett tag så jag tog det lungt med 5 km. Vill inte få ont av träningsvärk.

Ser fram mot helgens eskapader. Jag hoppas verkligen att vädret håller sig till det acceptabla. Inte allt för blåsigt och i alla fall inte ihållande regn. Mer än så kräver jag inte. Cykla, kajak, vandra.

Rutten är inte helt färdigplanerad än men det kommer troligen bli uppemot 25 mil på cykel, 2 mil kajak och en dags vandring. Så himla roligt! Jag ser verkligen fram emot det.

Snälla väderguden, låt det bli bra väder! Pleasch? I'll be a good girl. Promise!

Så,

en egen liten blogg. Rosa som jag vill ha den. Precis som jag antar att många andra före mig har tänkt. Vad ska jag ha den till, det är ju riktigt och viktigt med målsättningar, syften och riktlinjer nu för tiden.

Mjo, som jag skrev i förra postingen, det kommer att bli en arbetsam höst och kanske inte så mycket utrymme för att vara social. Då skulle en blogg kanske kunna vara ett litet komplement i alla fall för att flocken inte ska inbilla sig att jag har försvunnit helt. Jag ska nog kunna interagera och påverka det sociala livet med ränker, tvetydigheter och intriganta uttalanden. Eller så låter jag bli det. Naturligtvis ska inte bloggen användas till att sprida elände.

Så om du känner dig påhoppad, förfördelad eller bara lite utpekad så har du fel. Det är inte mitt syfte. Mår du dåligt av att läsa här så föreslår jag att du tar ditt ansvar och låter bli. Det gör det lättare för mig att försöka vara så sanningsenlig som möjligt i mina tankar och funderingar.

Hm, jag gjorde just ett litet skrivfel, jag skrev blobben, det var ett bättre namn, det får nog bli så. Blobben heter den.

E första

postings för att se hur det fungerar.

Här tänkte jag skriva om hur hösten utvecklar sig och berätta lite om hur jag mår, tänker och planerar.

På väg förresten, jo, jag är på väg, inte rent geografiskt alltid men just nu så är jag på väg mot nya mål och utmaningar. Det är jag alltid. Annars dör jag, liksom inuti. Det blir så tomt att det ekar och stalactiterna formas av orörligheten.

Jag har en plan för hösten, det kommer kräva en hel del arbete men jag känner att det är dags nu. Vill, vill vill. Och jo, det är dags.

Kommentera om du vill, jag kanske läser det.